Mariannes blogg

Transsexualism

2010-04-27T12:51:00.004-07:00

Var ikväll på ett otroligt fint föredrag av en kvinna vid namn Cecilia. Sam föddes som flicka men berättade vid 5 års ålder för sin mamma att han var en pojke. Titta på den otroligt öppenhjärtiga intervjun med Cecilia och Sam hos Malou von Sivers: http://www.tv4play.se/aktualitet/efter_tio?videoId=1.1351086

Könsöverskridande uttryck är något som provocerar. På nyår gick jag på min bror Arvids nyårsfest iklädd skjorta, slips och slipover och presenterade mig som Johan. En del människor på festen reagerade antingen med förvåning, skratt eller misstro. En kompis till mig tyckte det kändes så konstigt att han hade svårt att prata med mig under kvällen. För en annan kompis var det dock ingen konstig grej alls, han sa bara typ "jaha" när jag presenterade mig som Johan. All respekt till honom. När jag som Johan pratade i en grupp märkte jag att folk skrattade mer åt mina skämt. Johan är roligare och bättre på att ta plats än Marianne.

Men det är svårt, det är klart det är. Även för oss som vill överskrida eller intresserar oss för sådant, är det inte självklart. Man vill gärna könsbestämma alla man ser. Går inte det, eller om könsupplevelsen krockar med ens förutbestämma uppfattning av någon, slår ens hjärna bakut. Om jag ser en tjej med "killiga" drag och vice versa, börjar jag genast leta efter tecken på om det är en pojkig flicka eller en flickig pojke. Har personen bröst, snopp eller ansiktsbehåring?

Men även om det är svårt att utmana sin indelning av världen, så är det nödvändigt. Om vi aldrig gör det, så får vi en värld där människor som Sam inte blir accepterade. Och det vill inte jag. Det vill inte jag!

Klippning 150 kronor

2010-04-26T12:51:00.000-07:00

Idag bestämde jag mig: today is the day. Jag ska klippa av min slitna kalufs som liknar en ponnyman mer och mer för varje dag. Jag kom ihåg att det fanns en liten frisersalong nere vid Jesusparken och drog dit. När jag kommer in står det en snubbe och klipper en skrikande 2 1/2 åring som mamma och pappa får hålla i så att inte rakapparaten ska kapa näsan av pojken. Jag sätter mig bredvid snubbe nr 2 som bjuder mig på starkt kaffe. Han är tydligen också frisör och jag frågar varför inte han kan klippa mig. "Jag klipper inte kvinnor" svarar han. "Jaha, kan du inte klippa kvinnor?" "Jo, jag gjorde det innan men han (pekar på snubbe nr 1) är mycket bättre på det." Jaha ja.
Ungen blir färdigklippt och skriket slutar. När den vingklippta pojken med sin tuffa frisyr storögt vinkar åt mig och jag vinkar tillbaka, säger pappan glatt "Nu ser han ut som en pojke".

Efter att ha hittat en snygg frilla i en av de så hoppingivande frisyrböckerna sätter jag mig i stolen och pekar på frisyren "Så här vill jag ha det där bak men här fram kan du ta mest topparna". Snubbe nr 1 upprepar vad jag sagt och jag blir plötsligt orolig över att jag precis beskrivit två frisyrer som inte är förenliga. "Men alltså det är viktigt att det passar ihop där fram och där bak". Snubbe 1 nickar. Han har förstått.

Halvvägs in i klippningen frågar jag min frisör om håret är väldigt slitet och han svarar "klockan är snart sju". Hos en annan person skulle detta fått varningsklockor att börja ringa i huvudet och tankar i stil med "förstod han egentligen vad jag menade när jag beskrev min frisyr innan?", skulle plötsligt känns relevanta. Men jag, jag upprepar bara min fråga. Lugn som en ko. Jag misstror inte min frisör. Inte ens när jag på andra sidan spegeln plötsligt hör snubbe nr 2 säga till killen han precis ska börja klippa: "Jag tycker det bästa vore att klippa av alltihop". Inte ens då reser jag mig upp och springer mot dörren.

Och hur blev då resultatet av klippningen?

Jag är nöjd, jag ser ut som svampen i Super Mario Cart!

Farmor

2010-01-03T11:44:00.000-08:00

I mellandagarna kom farmor ner från Stockholm för att hälsa på oss. Hon är 94 år, har käpp och använder brunkräm. En av Skånedagarna skulle hon åka och hälsa på en gammal släkting på Ön i Limhamn. Efter en del morgondonande och fixande kom hon vid 11-tiden ut till köket och meddelade förskräckt far att hon hade förväxlat medicinerna. Istället för det vanliga blodtryckssänkande pillret hade hon råkat slänga i sig en sömntablett! Ve och fasa, i med kaffe i tanten! Allt slutade dock lyckligt; farmor somnade inte under besöket hos väninnan utan höll sig vaken hela dan. Senare visade hon mig burken med sömnpillrena. "Dessa betalar de 50:-/st för på Sergelstorg, så en sån här burk skulle man kunna få 5000:- för" ... Hur kan hon veta det? Vet alla farmor's sånt?? Hur som helst är hon en cool tant.

Snö=pulkaåk

2009-12-18T13:54:00.000-08:00

På vägen hem från jobbet ringde jag Jerry. Frågade om han ville med och åka pulka i backarna vid pildammsparken. Det ville han. Väl hemma däckade jag i sängen och låg med snooze och yrade i två timmar. Pratade med Jerry. bestämde att hoppa över pulkaåkandet idag. Eftersom jag inte heller fann varken tefat eller rund-pulkorna i källaren så var det nog bäst. Nästa vecka hoppas vi på, nästa vecka..

Jag ska nu istället gotta ned mig framför True blood med 300 gram av Haribos gelatinblandning. Säsong 2 avsnitt 6. Mmmm..

Facebook

2009-10-22T02:20:00.000-07:00

Jag har aldrig varit en socialaforum-person. I 8:an när mina Ystadvänner började med Skunk så gjorde även jag ett tappert försök att skapa mig ett konto. Förgäves, då jag aldrig kunde förstå glansen med detta nya sätt att kommunicera. Därpå följde Helgon och Lunarstorm. Mina klasskompisar och jag satt varje datalektion under gymnasiet och surfade, till vår lärare Albertos stora förtret. Så fort han fick syn på att vi surfade skyndade han över till oss och skakade på sitt stora huvud "oj, oj, oj" klagade han bekymrat. Sedan fick han oss att fortsätta med övningsuppgifterna. Fem minuter senare var vi ute på nätet igen och proceduren upprepade sig. (Om Alberto någon gång skulle blivit lite arg på oss, skulle jag kanske inte vara en sån sopa på datorer idag). Men inte ens under dessa datalektioner när alla satt och utbytte foton, kommentarer etc med varandra, så förstod jag varför det var så roligt att chatta med någon som satt precis bredvid en.

För ett år sedan skaffade jag Facebook. Från början var det för att kunna leta upp gamla klasskompisar och tjuvkolla på hur lyckade deras liv blivit. Men ju fler som addade mig, desto mer började jag förlita mig på denna ansiktsbok för att ta kontakt -även med mina nära vänner. Jag behövde inte längre ta någons telefonnummer för bara de fanns på Facebook så ordnade det ju sig. Och det finns en sanning i att jag aldrig skulle ha tagit upp kontakten med vissa människor, om det inte varit för att meddelanden på FB är så mycket mindre läskigt än ett telefonsamtal. Men jag blir också så trött. Trött när jag inser att jag surfat runt i två timmar och tittat på foton av kompisars vänners middagar, utan att fråga mig vad gör jag här? Jag blir trött av att känna att Facebook är som en kompis som jag måste ha kontakt med för att bli inbjuden på fester, teaterföreställningar, forum m.m. För annars blir jag väl utanför? Och kanske kommer ingen på att de faktiskt har mitt telefonnummer också.

När jag var på filmfestivalen i Göteborg i våras stötte jag ihop med en gammal vän från gymnasietiden. Vi hade inte träffats på 6 år och tyckte både det var riktigt kul att stöta ihop och catcha up. Vi umgicks en hel eftermiddag och pratade minnen och nutid om vartannat- vi hade jättetrevligt. När jag kom hem till Malmö igen så addade vi inte varandra på FB, och det har vi fortfarande inte gjort. Min farhåga var att vi skulle adda varandra och att that would be it; min farhåga var att vi inte skulle bry oss om att skriva små meddelanden till varandra eller kommentera varandras foton. Inte för att vi inte hade en trevlig eftermiddag i Göteborg, nej. Utan för att de andra 135 vännerna också låg och pockade på ens uppmärksamhet.

Att inte ha någon kontakt när man bara har varandras telefonnummer är en sak; att ringa kräver som sagt mycket mer. Men att inte ens ha kontakt när man så lätt kan skicka ett meddelande över Facebook, känns för sorgligt. I så fall föredrar jag att låta det förflutna få vara kvar som det var. Utan att försöka återskapa det som varit och som aldrig kommer att bli detsamma igen.

Sjukdom..

2009-10-20T10:03:00.000-07:00

Säg inte att jag håller på att bli sjuk igen. Jag blir galen på detta. Och ändå är jag bara 25 år. Tänk hur det känns att vara 90. Då måste ju sjukdomen vara så mycket mer närvarande än vad den är för unga människor. Jag menar, då ligger man ju på kanten till döden och döden föregås av insjuknande (ifall man inte dör knall och fall så klart). Jag fick ont i huvudet under dagen och nu känner jag någon konstig smärta i magen. Och nej, jag är inte gravid.

Har vid sidan av hindi blivit riktigt sugen på att lära mig arabiska. Malmö måste ju vara det bästa stället att lära sig detta språk, vid sidan om mellanöstern. Och tänk vad användbart det kommer att bli i framtiden. Åh vad jag älskar denna stad, detta lilla Irak.

Pudelns hjärna

2009-08-16T15:25:00.001-07:00

Idag hade vi uppspel med teatergruppen Pudelns hjärna på kulturkvarteret under Malmöfestivalen. Jag har nog sällan tidigare varit så nervös innan ett uppspel, men när klockan var tio i fyra och publiken började strömma in, då satte teaternerverna in. In strömmade nämligen inte bara våra kompisar, syskon och föräldrar ( folk som vi tvingat dit) utan även människor som vi inte kände. Det blev så fullt i scen 1 på MAF att folk knappt fick plats. 70 pers räknade vi till. Dubbelt så många som någonsin.

Historien vi improviserade ihop kom att handla om högerextremism, invandrarproblematik, pedofili, tågfanatiker och mycket mer. Det blev så många olika trådar att jag var rädd att vi inte skulle kunna väva ihop allt på slutet. Men det gjorde vi. Och jag är så lycklig över det. Har aldrig gått så här bra innan på något av våra uppspel.

Vår improgrupp Pudelns hjärna sammanstrålade för första gången för 1 1/2 år sedan då vi alla anmälde oss till en kurs i improteater på Malmö amatörteater forum. Vi har under de här åren gjort några uppspel med hjälp av vår lärare Markus Johansson. Idag var dock första gången som vi liksom stod lite på egna ben, vi arrangerade nämligen dagens uppspel helt på egen hand. Tänk att det kunde gå så bra ändå..

Jag känner mig så glad och ska sova nu. Glad att vi går uppåt inte nedåt. Framåt och inte tillbaka.

Godnatt

Anna Bergs teatern

2009-07-31T14:13:00.001-07:00

Igår repade vi med teater gruppen Anna Bergs teatern. Vi var fyra personer. Planen är att spela upp en improviserad föreställning på en timme under Malmö festivalen. Vi startade vår improteater-grupp för ett år sedan och detta är vårt första officiella uppspel, ja vårt första uppspel överhuvudtaget. Kändes bra igår, vi har bestämt övningar och struktur så nu ska vi bara repa in det hela och bli varma i kläderna.

Så här ser vi ut när vi övar:

2009-07-31T14:11:00.001-07:00

Martin Birgersson, Oskar Johansson
& jag.

Oskar Johansson & Anna Berg

2009-07-29T13:50:00.000-07:00

Är det någon som inte har förstått än
att jag har varit i Finland? :)

2009-07-29T13:49:00.000-07:00

Jag, på promenad i en finsk park.

2009-07-29T13:48:00.001-07:00

"Så som i himmelen", den finska versionen.

2009-07-28T10:59:00.000-07:00

Man vet att man är i Finland när en butik heter så här.

Helsinki

2009-07-20T05:53:00.000-07:00

Jag är nu i Helsingfors under några dagars tid. Igår traskade jag runt i centrum under tiden som min väninna jobbade. Efter några timmar var jag hyfsat trött så jag la mig på en bänk vid sidan av ett stort torg. Det måste ha sett rätt speciellt ut för plötsligt så märker jag att ett stort skåpbilsliknande fordon åker upp bredvid mig. "Polisii" står det på den. Jag reser mig hastigt upp i sittande läge och tänker "har jag gjort något olagligt?". Den ena polismannen vevar ned sin ruta och frågar "Is evrything alright?" "Yes, i´m only resting a little bit" svarar jag. "Okey, have a nice summer" svarar han och sedan ger de sig iväg igen. Omtänksamt, eller hur?

En doft av Indien

2009-07-13T13:32:00.000-07:00

Efter min resa i Indien så reagerar jag alltid så fort jag lägger märke till något indiskt i min omgivning. Idag såg jag en indisk liten familj med kvinnorna i punjabis och den äldre mamman som kom hasandes lite efter med en röd prick i pannan. Detta röda märke som visar på att kvinnan ingått äktenskap. Här i Sverige har jag aldrig sett indiskor bära de övriga attributen som visar att hon är gift: Rödfärgad mittbena, näsring, tåring och länk runt vristen. Dessa attribut på kvinnorna var dock en vanlig syn i Indien. Jag fick berättat för mig att om en kvinna inte målar en röd prick i pannan så kommer folk att tro att hennes man har dött.

När man saknar Indien kan man gå till affären Indopak som ligger vid Dalaplan. Här säljs indiska och pakistanska kryddor och mat samt kläder och bollywood filmer. När jag kom in i butiken igår hängde en hel bunt indier där pratandes på sitt vackra modersmål hindi. Jag hängde i butiken en stund och traskade längs med hyllorna kikandes efter kryddor, snask och olja. I smyg lyssnade jag på den vackra melodin omkring mig. Sedan gick jag. Då hade jag fått med mig en förpackning med "minute khana" samt 6 färska mangos direkt från Pakistan!

Långbård tricket

2009-07-12T11:49:00.000-07:00

Har ni hört talas om longboard tricket? Det fungerar så här:

1). Var tjej.
2). Skaffa longboard.
3). Ge dig ut på stan med den.

Några kommer le mot dig, vissa kommer stanna dig och prata en smula, fråga om longboarden, vilken ras och hur gammal. ALLA kommer definitiv att titta. Så har du funderat på att skaffa hund ber jag dig att tänka om. En longboard är så mycket mer hygienisk och mycket snabbare att ta sig fram på. Blir du arg kan du bara slänga den i väggen. Se? bättre, eller hur!

2009-07-03T10:21:00.000-07:00

Idag är dagen då jag börjar blogga igen. Läste en blogg av ej störig tjej och blev inspirerad. Har ont i benen just nu. antagligen för lite sömn de senaste nätterna. Jag tycker plötsligt lite om mitt jobb med de gamla. Häxorna som jobbar där går att stå ut med och vissa av dem är t o m ok att prata med. Nu ska jag ringa mamma.

Vi synes/ Marianne

You can check out anytime you like but you can never leave

2009-01-01T00:26:00.000-08:00

Hello again!

Long time since i wrote and now there are a lot of things to tell in a short time (because in 30 minutes i'm gona meet Martin at the chai corner near the main ghat). So.. Martin came here almost three weeks ago and i went to Delhi to pick him up. After like two days in Delhi in a cheap and not so cosy hotelroom we went out of the polluted city and headed for Pushkar. A small little city 10 hours by bus from Delhi. Both of us feeling a strange pain in our troaths because of the dirty air and pollutions of Indias capital. (The most polluted city in the world i read somewhere). The busride was quite an adventure in itself. First we went to a small little ticketoffice in Delhi and bought two tickets for the bus that was gonna leave the day after. The man we talked to told us to be at the office at 8 o' clock at night the day after and the buss was gonna leave 8.30. We was luckily misstaked by the time and arrived to the office way to early. (if we would have come at the time the man told us we wuold probably have missed the bus) At the office some men put our luggage in a car and started driving towards what was supposed to be the busstop. After 15 minutes we arrived to a place where we went out. The driver stopped a cykelrikshew and told the rikshewdriver where to drop us. Then they asked 20 rupies from us to give to the rikshewman (and this was apart from the money that we already had paid for the busticket). The rikshew dropped us on a not so well lighted street, that seemed to be some kind of busstop. We where the only foreiners and as usual everybody looked very curiously at us. We had no idea exactly where the bus would come and eventhough we had been given a busnumber it would not help so much as one never sees numbers on the buses in India. However, after having asked a couple of persons we managed to find the right bus (or at least it seemed like the right bus and we could not do so much else in that moment than hoping that we would not end up in the wrong place).

I had tryed not to drink so much before the trip because those buses never have toilets and i did'nt know wheater they would stop during the ride or not. But despite my effort not to drink I started to need a toilet very much somewhere between pushkar and Delhi (we still had some hours left of our ride). We where the only foreigners on the bus as well and if i would have asked them to stop the bus i think they would just have laughed at me. But suddenly the bus stoped and no one was more happy than me. I almost run towards the enterance and asked one of the small men standing outside the bus where i could find a toilet. They almost didn't look at me and said "i don't know". Then i tryed to say it in Hindi to make them take my request more seriously. Then they answered "there is no toilet". I started to get more and more desperate and angry at the same time so a continued to ask. I mean, now that we finally had stopped and my bladder was more or less about to explode i could of course not accept a: "there is no toilet". Then one of the small mens told me there where only "outside toilet" and he pointed at some men that was standing near a wall urinating. I decided to try my luck down the road. I was so angry and frustrated from the situation that i didnt care if anybody saw me. (I found a spot behind a car where everybody who passed by could see me, but luckily nobody passed by!) When this nightmare finally was over i was "arg som ett bi" and went back to the bus where i cursed al those small men that where so unkeen to help me. The rest of the trip went well and in the morning we reached a tranquil and clean Pushkar.

After a couple of days in Pushkar we became sick. Martins fever reached 39 degrees and upon all our hotel was pretty horrible. When we because fof the sickness had to cancel our traintickets to varanasi it felt like we where in the song 'hotel california': "You can check out any time you like, but you can never leave". One of our sick nights they where playing a mantra on repeat on really high volym for 5 hours. We where so happy when we became better and could leave pushkar. Even though it acctually was a really nice city in itself we where happy when we could continue our trip.

Now we are in Varanasi (have you heard this city beeing mentioned before in this blog?) Here we'll stay only a few days more and then we go back to Delhi to catch our flight home to Sweden. The India trip is almost over and i will in a couple of days probably start to feel melancolic about it. I'm gona miss India. For sure. Even though the noise sometimes drives me crazy and even though my lungs are longing for Swedish air i'm gonna miss things. I'm gonna miss the small chaicorners where one can take a small glass of chai for 3 rupies (50 swedish cents), i'm gonna miss the cows outside of the hotel that i say hi to every day. In all im gonna miss the feeling of being in a world that is not really real. Because thats how India sometimes feels like.

So long and see you soon..

2008-11-30T05:24:00.000-08:00

Trainstation in Bodhgaya, Bihar

2008-11-30T04:32:00.000-08:00

Sign outside a Bhutanese monastry in Bodhgaya. The monastry had a gusethouse as well and I guess they had had some problems with former guests killng their flowers!

2008-11-30T04:02:00.000-08:00

Me and Elin outside of Taj Mahal in Agra, just over a month ago.

2008-11-30T03:50:00.000-08:00

The holy cow seems to live in this shop. It has at least always been there when I have passed by. Well, I guess there is only one word for this: INDIA!

2008-11-30T03:33:00.000-08:00

You alwayz have to take of your shoes before entering a temple here, and this sign we found outside of Dalai lamas temple in Dharamsala. :)

"Varanasi is the place of learning and burning"

2008-11-30T01:43:00.000-08:00

My teachers name is Anand, he is a very good teacher and his name means 'enjoy' in Hindi. I have now taken hindilessons from him during more or less two weeks. A couple of days ago when we had started our lesson (sitting on the stonefloor in some room in the school were Anand teaches), i looked up at the table we where sitting next to, there was a man sleeping. I had'nt noticed him before and Anand did'nt seem surprised that he was there. I don't remember what Anand said but supposedly something like "don't worry, he is just sleeping there". strange for me, normal in India.

Another day I was down the gaths, the stairs that leads down to the holy river Ganga. There I asked a moonk for the way to the Main ghat. We started to talk and decided he could show me the Vishunath temple, one of the most important hindutemples in Varanasi. We came to the enterance and toke of our sandals (In the indian temples you alwayz have to walk barefoot). After that we had to queue to be searched by the guards. This secueritycontrol is to prevent terrorist from destroying the temple. When i passed the "malequeue" and headed for the "femalequeue" to be searched by a female guard, one man shouted at me to stop. He looked confused, toke a rapid look at me and then told me to continue. What i think happened was that he misstaked me for a boy. Due to the recent and pretty radical haircut i made in Bodhgaya (total shave), plus the not-so-feminine-cloths i was wearing i can understand his misstake, but at the hotel they laughed a lot when i told them about the incident.

Me and Dinesh (the moonk) continued towards the templegate and once again we were getting searched by the guards. Then one of the guards said something to Dinesh, something about me being a hindu or not. We were shown into a room next to the temple where two more guards where sitting. Dinesh talked to them for a while and then they asked for my name, country and passport. After having told him that I did'nt have my passport with me I think one of them explained that only hindus were allowed into the temple. After that he asked: "Do you belive in Shiva?" I didn't want to lie, but at the same time I wanted to see the temple, so I answered rather diplomatic: "I don't know so much about Shiva". The man just looked at me, whereupon he seroiusly annonced "Shiva is the destroyer!" After that, he gave me a sign that said it was okay to pass. Me and Dinesh headed for the temple for the second time and this time the guards let us pass! Inside the tempel the atmosphere was everything but sacred, with guards pushing people forward, making them not stopping for to long time in the same spot. There where so many people at Vishunath temple so a guess they had to make people move so that their would'nt be a holy traffic congestion inside the temple.

I have started to help a german girl, Fiona, with english classes for kids. Fiona has already been at the school for three months and I will only be able to help her for two weeks as i am soon leaving varanasi. But Fiona seems happy to have found someone that can play guitar and the popular "Coconutsong" that Fiona has introduces to the kids and that they really love. After one lesson we are exhausted. The reason is that we all the time have to tell the kids to shut up, sit still, not hit eachother etcetera, etcetera, every once in a while. Teaching methods and pupils behavoiur is a little different here from Sweden.

Now I only have 1 1/2 week left in Varanasi before i'm going to Delhi to meet up with Martin. I think i'm gonna feel sad to leave Varanasi but at the same time I look forward to travelling with Martin and seeing new places of India. I'm also looking forward to travelling because I sometimes feel that here in Varanasi I have got engaged in so many things. The hindilessons, the englishclasses and all the 'friends' on the road that wants to buy me a glas of chai everytime I pass them by. Days without any "plans" has the last two weeks been unusual. Though I shall not complain because this is also the reason why i decided to stay on one spot for 5 weeks; I wanted to get to know more then only the important monuments of Varanasi, I wanted to get to know the people as well.

By the way, the origin of todays blogmessage is from a guy in the hotel. It was one of the first thing he told me and Elin when we arrived to Varanasi 4 weeks ago.

Back in the holy Varanasi

2008-11-15T06:38:00.000-08:00

This time I have decided to write in english because to write in swedish, with our three special letters, taskes a long time here. So what has happened since last time.. Well me and Elin went to Bodhgaya and stayed there for one week. In Bodhgaya there is the Bodhithree under which according to buddhism Buddha had his enlightment. It was really interesting to experience that town because there where so many different kind of buddisms there. There was tempels from Thailand, Bhutan, Tibet, nepal (i think) etc. And of course the Maintempel where the Bodhithree was. We sleept in a tempel and monastry called Karma tempel. It was a monastry for young tibeten monks. One day I talked to one of the monks teacher. While we where talking, the monastarys dogs came to say hello. The monk chassed them away and said that sometimes, when they poped somewhere, he had to beat them. He also said that when the young monks didn't do there homework, he had to beat them to. I was very surprised to hear this from a buddhistmonk. Well I guess my predjudices about the buddhist monks holiness fick sig en torn, so to speak. Though, I thought it was intresting to see how differently two cultures can interpret a religion. According to my view of buddhism, one can not beat another person (normally at least). but I guess why i think like that, is because I am growned up in a culture where it is not ok to beat eachother (not even for educational purposes). According to buddhism one shall try reduce the sufferings for all beings. Well, i can imagine that this buddhist monks view of reducing suffering for this boys was to have them make their homework. And the only way he knew of how to make that, was by beating them. So i guess no matter what religion or belife you belong to, you will always be coloured by your culture.

In Bodhgaya we meet a japanese who payed our rickhewdrive to the train station, because he had been in sweden and "learnt so much". I guess he wanted to pay that us as a "thank you" to the swedes. Funny... :)

Now I am in Varanasi again. I say I, because now i'm alone. Elin went to Delhi this wednesday and last night she flew to Sweden. She most be home by now.

I have started to take some hindiclasses with a very good teacher. Many people here appreciate that I try to learn their language. In the hotel even the guys who is cleaning and making the food speaks a lot with me. (normally i don't think they have that much contact with the turists). They are the best to talk to for practising the hindi, because they don't speak so much english. Except from them there works Bhai, Panda and Rajeev. They take care of the turists and have a higher position in the hotel hierarki. Bahi is laughng all the time and has a space between his fronth teeth, with Rajeev it is becoming a tradition to play chess in the evenings and Panda just has a funny name (Elin thought he looked a little bit like a Panda as well, and I can just agree).

Now i'm going to pull out my earplugs and go back to the hotell. My earplugs is the most precious thing I have in this country, without them i would be both deaf and crazy!

Take care til next time..

2008-11-09T23:48:00.000-08:00

Jag, Elin, Raj & Farok på pickup-flaket på väg mot trekking i Himalaya. Att sitta på pickup-kanten var livsfarligt och urkul!

Dal lake i Srinagar, Kashmir vid skymningen

2008-11-09T23:25:00.000-08:00

Den heliga staden

2008-10-28T00:51:00.000-07:00

Agra var inte så hemskt som alla hade sagt till oss innan vi kom dit. Vi hade ett par ganska lugna dagar där och hann med att ta en titt på Taj Mahal både vid solens upp, och nedgång innan jag blev sjuk. Jag vet inte om det var något jag ätit, men min kropp hade iallafall bestämt sig för att det skulle bort. Dagen efter låg jag i feberångor från och till hela dan. Elin var snäll och tog hand om all tågkrångel-bokning till Varanasi. Som tur var blev jag bättre väldigt snabbt och i fredags kväll kunde vi hoppa på vårt skumpiga natttåg.

Tåget skulle, enligt resebyrå-killen, vara framme kl. 10.00 på förmiddagen. Omräknat i “indisk tid” samt lite förseningar, anlände vi slutligen vid två-tiden till Varanasis tågstation.

Varanasi kallas för den heliga staden. Hinduerna tror att om ens kropp kremeras i Varanasi så blir man fri från återfödelsens hjul. Kremeringen sker öppet vid floden Ganges och efter bränningen hamnar askan i floden.

Jag och Elin blev av vårt hotell arrangerade för en tur med båt på Ganges, eller Ganga som Indierna säger. Vi åkte runt i cirka en halvtimme tillsammans med ett hav av båtar fyllt av fotograferande turister.

Varje dag går människor ner till Ganges för ett dop. Den anses rena karman att bada i Ganges. Tyvärr är floden i Varanasi så förorenad att vattnet är septiskt. Prover av floden har visat att vattnet innehåller 1,5 miljoner faecal coliform bakterier per 100 mL vatten. Vatten som anses säkert att bada i ska innehålla mindre än 500!

Jag och Elin var igår och besökte några tempel. I ett av dem, apornas tempel, mottog jag en liten bägare med vatten i handen. Jag gjorde som jag sett en kvinna före mig göra, jag drack upp det. Efteråt fick jag höra att en del av vattnet kom från Ganges! Jag blev lite bestört och berättade för vår guide att jag hade druckit upp vattnet. Han sa att det inte var någon fara, att de ibland brukade dricka hela glas av Gangavatten! “But maybe you will have problems of it because you don’t believe in it”.

Hitills mår jag bra.

Husarrest och kastsystem

2008-10-17T23:13:00.000-07:00

Vi stannade 11 dagar hos familjen dongola i Srinagar innan vi for vidare. Under dessa 11 dagar hann vi med bergsvandring, tedrickande, hemlängtan, husarrest och vattenpiperökande. Husarresten var en företeelse påtvingad av den indiska regeringen med syfte att förhindra människor att demonstrera. Vet inte vad demonstrationen, som de inte ville att folk skulle gå på, handlade om. Men en gissning är att den handlade om Kashmirs självständighet från Indien. Regeringen ville inte att folk skulle demonstrera eftersom de var rädda för de oroligheter som skulle kunna uppstå i samband med en manifestation. Demokratiskt.

Under denna husarrest, som varade i två dagar, spenderade vi mycket tid med familjen. Jag tror det var under husarresten som vi blev introducerade i Hubbelibubbeli, den kashmiriska vattenpipan. Varje kväll satt föräldrarna i familjen och rökte och det var inte ovanligt att se mamman sitta med vattenpipan redan på morgonen. När vi väl hade prövat vattenpipan blev det under de sista dagarna lite av en tradition att ta fram den på kvällen tillsammans med delar av familjen. Två vänliga tyskar bodde i båten bredvid våran och vi åt ofta tillsammans med dem. Men efter middagen, när familjen sade godnatt och hejdå till tyskarna, så blev jag och elin invisade i det lilla mysiga, boxliknande utrymmet som kallades köket. Därefter togs vattenpipan fram och vi avslutade kvällen med gäspningar och bubblande halsbloss.

allt eftersom dagarna gick ändrades alltså vår attityd till familjen. Det som till en början hade kännts som ett kvävande omhändertagande om oss, övergick ganska snabbt till att kännas som en storhjärtad gästfrihet som jag kommer att sakna mycket, mycket. Familjen sa flera gånger de sista dagarna att de skulle sakna oss när vi åkte. Jag svarade uppriktigt att det skulle jag med. Eftersom de kände till att jag skulle stanna lite längre i Indien så bad de mig att komma tillbaka till Kashmir innan mitt flyg gick hem till Sverige. Jag hoppas jag kan göra det, isåfall i november. Då hoppas jag också att snön inte fallit för hårt över de himalayanska vägarna. Och att det ska vara möjligt att ta sig fram till det då antagligen snötäckta Srinagar.

Nu är vi i Dharamsala. Dalai lamas stad. Här går det runt munkar och nunnor i roda och gula lakan på gatorna. I varje restaurang sitter de och de påminner inte alls om den bild jag har av klostermänniskor. I min värld sitter klostermänniskor inte på cafe. I min värld går inte klostermänniskor runt i klosterkläderna med en mobil i handen spelandes en mp3a på hög volym. I min värld är inte Dalai lama en riktig människa utan mer ett väsen. Men vi är inte i min värld nu.

På vårt hotell jobbar Vipin. Vipin är ansvarig för gästerna och var den som rekryterade oss till sitt hotell från gatan. En av de först sakerna som Vipin gjorde naaar vi pratade var att visa sin taturing pa armen. Det stod Vipin Bhatti. Han sa: "Vipin is my name and Bhatti is my kast". Jag tror Vipin har känslan av underläge flytande i sitt blod. När han ber oss att vänta en minut så är detta åtföljt av den urskuldrande blicken och "sorry, sorry". När vi säger att det är okej så verkar han inte tro oss utan står kvar och upprepar "one minut, sorry" flera gånger. När han slutligen vänder sig för att gå iväg på sitt en-minuts-ärende, tror jag aldrig han är riktigt övertygad om att det är okej för oss att vänta.
Han bjöd oss på middag på en restaurang i förgår kväll. Restaurangen hade bara två bord och hade antagligen aldrig besökts av en turist tidigare. När vi fick maten lät Vipin oss på intet sätt äta i fred. Han hjälpte oss, innan vi hunnit göra något åt det, med att kleta ut smöret på chapattin. Och Dalen (en slags linsroora) som medföljde riset i en liten bytta vid sidan av, slängde han på över vårt ris utan krusiduller. När vi sa att maten var god vägrade han att tro oss.

Dagen efter stötte vi på honom i korridoren til hotellet. När vi berättade om våra planer för kvällen och han förstod att vi skulle äta middag med en annan vän, blev han nog både besviken och arg. Han böjde ned huvudet och det tidigare så övertygande "You are my guest, guest is my good and good is first" lät plötsligt inte alls så övertygande som innan. Sedan svängde han runt och gick in på ett av rummen utan ett ord. Idag när vi mötte honom verkade han dock förlåtit oss.

Vi har genom Vipin fått en liten inblick i Kastsystemets fasa. Kastsystemet är inte längre ett formellt regelverk men inom vissa människor lever det forfarande vidare så starkt. Jag tror att Vipin var så van vid att se sig själv som underlägsen att det var omöjligt för oss att komma på samma nivå som honom. Därför var det också omöjligt att bli hans vän. När vi gjorde en ansats till att höja honom i status (genom att tacka så hemskt mycket för maten och säga att den var väldigt god) så vägrade han godta statushöjningen och valde att inte tro på att vi hade tyckt om maten. Genom detta blev relationen till honom väldigt svår och onaturlig.

Imorrn åker vi vidare till Agra och tyvärr kommer nog Vipin att sakna oss mer än vi kommer att sakna honom.

Framme i Indien!

2008-10-04T01:49:00.000-07:00

Resan till Indien och alla komplikationer som vi råkade ut för vid ankomsten var mer än jag hade räknat med innan vi gav oss av. Efter 24 timmars flygande, inräknat en del väntetid vid flygplatserna, var vi framme i älskade Indien. När planet gick in för landning på New Delhi Airport, var det svårt att första att det var på riktigt. Att vi äntligen var i Indien. Indien är ett sånt land tycker jag, som känns som att det inte riktigt existerar i samma värld som jag lever. Men nu var vi alltså här och inom några minuter skulle vi få känna äkta indisk mark under våra fötter. Vad som hände när vi väl kom in i Delhi var mindre roligt.

I Indien pågar nu under nio dagar, en festival som bland annat gör att bussarna ut från Delhi är fullbokade. Två dagar tidigare hade tydligen även två bomber detonerat i Delhi och detta gjorde, enligt den rundlagde turistguiden som hjälpte oss, att många människor (turisterna antar jag)ville lämna Delhi snabbt. Hur som haver så gjorde detta att vårat förbokade Hare krishna Guesthouse inte kunde ta emot oss eftersom deras gäster inte kunde lämna stan och därmed var tvugna att bo kvar hos dem. När sedan alla andra hotell ocksa visade sig vara fullbokade försökte vi kolla upp olika möjligheterna att ta oss ur Delhi. Det alternativet som slutligen verkade vara det bästa vara att flyga till Srinagar i delstaten Jammu & Kashmir. De två saker vi sagt innan vi reste, att inte ta några dyra inrikesflyg samt att undvika det beryktade Kashmir, kändes nu inte lika angelägna. Vi var nämligen trötta som två spädbarn som inte fått sova ordentligt och dessutom snurriga i skallen av all trafik och tutande. Så vi sa ja och en biltur senare befann vi oss återigen på flygplatsen. Tredje flyget inom loppet av ett dygn.

Nu bor vi på ett så kallat boathouse i Dal lake, 20 km utanfor Srinagarcentrum. Familjen som äger båthuset hade inget rum första natten så vi fick sova hemma hos dem i deras träihopbyggda radhus-liknande skjulhus. De är gästvänliga av bara tusan och vi går nästan inte ett steg utan att de är med oss. Familjen tycker det är viktigt att ta hand om oss eftersom vi är deras gäster. Att vi bor på en sjö gör att vi är beroende av familjen för att ta oss någonstans. Men familjen är uppoffrande och vänliga och skulle nog paddla oss till Indiska ocenanen i sin kanotliknande träeka, om vi bad dem.

Jag och min resekamrat Elin önskar oss tid att få lära känna staden och omgivningarna lite på egen hand under de åtta dagarna som vi planerat att stanna. Men familjen har andra planer. De är jättesnälla och vill visa foton och ta oss med på treaking i Himalaya. De säger att när vi kommer hem i eftermiddag så ska vi göra upp planer. Don't worry, vi ska planera allt säger de och jag ler tyst inom mig själv åt det lite komiska i situationen. Deras vänlighet som vi inte kan tacka nej till. Kanske tänker de att vi vill hinna uppleva så mycket som möjligt när vi är här.Och de vill inte att vi ska oroa oss: "Dont worry, be happy!" Vi sa till dem att vi gärna vill göra en del saker spontant och oplanerat, kanske bara gå runt i stan. Da svarade Ajub, den vuxna sonen i familjen: "Dont worry, you will have one day that you can do whatever you want!"

Men samtidigt som jag önskar mer tid för oss själva är jag tacksam över det vi är med om. Tacksam över att på nära håll få se hur familjen lever, få paddla i dal lake-sjön och bli bjuden på Kashmiritee stup i kvarten. I Sverige sa jag att jag gärna ville lära känna lokalbefolkning när jag kom till Indien.
Darför ska jag sluta klaga nu.

Reclaim Malmö

2008-09-20T03:03:00.000-07:00

Igår anordnades det en Reclaim the street-fest vid stadshuset i Malmö. Festen startade med att en minivan kom körandes mot oss i stilla mak, hoppandes av technomusik samt en stor skara fans omkring sig, hoppandes de med. Den grupp av människor som ditills hade samlats på föreningsgatan slöt sig glatt samman med gruppen som svärmade kring minivanen. Kändes nästan som magi. Efter en stund satte ett gäng på trummor igång en spontan slagverkskonsert och folk omkring hoppade, dansade och såg glada ut. Senare under kvällen observerade jag en uppritad hage på asfalten, samt några som hoppade med en ölburk som sten. Några andra spelade volleyboll och hade tagit en banderoll som nät. Stämnigen var förväntansfull och vänlig och inte alls dekadent och alkoholiserad som den blir ibland när en stor samling människor inte vet vad som ska hända och ölburkar rullar på gatan.

Jag och min vän Klas avancerade i ledet av människor, sporrade av att få en skymt av de sju piketbussarna som kaxigt stod och skar av triangeln från oss reclaimare. Här och var lunkade de svartklädda och maskerade människorna omkring. Reclaimarna som ville ta tillbaka gatan på ett lite annorlunda sätt än resten av folkmassan. Plötsligt gav sig fyra maskerade på ett gäng gatstenar som låg nedgrävda i marken. Här skulle det grävas upp! Själv stod jag bara paralyserad och feg och såg på. Mitt i detta klampade en 40-årig reclaimare in bland maskerna och försökte få dem att sluta. Fler blev sporrade av modet och gick emellan maskerna och gatstenarna. En moikanfriserad dansk ställde sig bredbent med händerna över bröstet ovanför stenarna. "De ska ikke få dem, idioter" sa han. Han ville liksom de flesta av oss att maskerna INTE skulle få tag i gatstenarna och kasta. Dansken visade sig vara jättetapper och försvarade freden in i det sista. Kampen mellan maskerna och oss andra fortsatte och då en av maskerna plötslig fick tag på en gatsten utropade något "STOPPA HONOM" och kutade efter för att rycka stenen ur handen på honom. Trots det här så krossades under kvällens gång, alla SEBs fönster.

Av de många människor som var på Reclaim the street i Malmö fredagen den 19 september var det få, väldigt väldigt få, som var där för att slåss. Ändå var rubriken på sydsvenskans framsida i morse "Kaos i stan i natt -avspärrningar, krossade skyltfönster, glasflaskor mot polisen". Endast en liten bild inne i tidningen på den stora majoriteten som dansade, spelade volleyboll eller hoppade hage. Varför?

Vad som var mest otroligt och inspirerande under kvällen var att se alla de tappra själar som modigt gick emellan och försökte förhindra kravaller. Försökte hindra stenar från att kastas. Försökte hindra följande dags rubrik i sydsvenskan: "Kaos i stan i natt".

Psykologi eller Indien?

2008-09-04T04:06:00.000-07:00

Har precis tackat nej till en plats på psykologprogramet i Östersund. Känns för jävligt faktiskt. I två år har jag kämpat för att komma in där och nu tackade jag nej. Är jag dum i huvudet? Jag var ju så säker på att jag inte var antagen eller skulle bli. hade väntat ända till 2:a urvalet innan vi köpte våra flygbiljetter. Igår ringde telefonen precis när jag cyklade över kanalbron. "Är det här Marianne Berggren? Jag ringer från mittuniversitetet i Östersund" Redan då förstod jag att jag hade fått en plats. Att komma in på psykologprogramet blev inte som jag hade tänkt mig, jag trodde att jag skulle vara överlycklig och jubla av strålande glädje. Men istället är smaken i munnen fadd och tårarna envisa. Samtidigt vill jag så gärna till Indien. Vi har ju planerat allt nu, vaccinerat oss, köpt biljetter, fått våra visum etc. Jag kommer nog att älska Indien. Men det hindrar inte mina tårar från att vara bittra. Tyvärr.

Bittert arv

2008-08-16T05:00:00.000-07:00

Läser just nu en av de två till-svenska-översatta böckerna av Kiran Desai: 'Bitter arv', eller 'The inheritance of loss' som orginaltiteln lyder. En maffigare titel än de svenska översättningens. Dessutom en titeln som inte i lika stor utsträckning som översättningens leder tankarna till sura citroner och tröttpålivet mänskor som är olyckliga över sin lott.

I handlingen utspelar sig delvis i Kalimpong i den indiska delstaten västbengalen (Inte alltför långt från den ganska välkända teodlar-staden Darjeeling.) Delvis i det förlovade landet. USA. En formulering som jag fastnat för är följande: "..Platsen där flickor i långkjol och långärmat kom promenerande efter en kväll för ogifta i synagogan tillsammans med män som såg gammaldags ut i svart kostym och hatt, som om de alltid måste ha sitt förflutna med sig för att inte tappa bort det."

Fint va?

Indien tur och retur

2008-08-14T12:03:00.000-07:00

Häromdagen satt vi och kollade flygbiljetter. 6834 kr tur och retur till Indien. + resa till Köpenhamn + taxi från Delhi där taxichaffören kommer berätta att hotellet vi ska till inte finns. Syrran var i Indien för drygt ett år sedan. Hon och hennes resekamrat hade bokat hotell och sa även det till taxichauffören som plockade upp dem i Delhi. "It doesn't exist anymore your hotel, it's closed!" Utropade mannen. Därefter kördes dem till en turistbyrå där hotellet ringts upp. I luren hörde de en dov röst säga "It's closed". Varken mer eller mindre. Efter många om och några men hittade de fram dit de skulle. Hotellet stod förvånat kvar som det skulle utan en aning om en viss taxichaufförs försök att radera ut dess existens från Delhis turiststråk.

"Hotellet har brunnit ned" lär vara en annan replik som taxichaufförer kan säga då de vill ha med dig till ett annat hotell. Till exempel farbroderns nyöppnade. Detta enligt: http://www.indien.nu/fakta-tips/planera/landa_mitt_i_natten/

Jag funderar på vad som händer ifall vi anländer till Indien fullmatade med dessa skrönor välundangömda mellan passet och bli-förgiftad-men-inte-stucken-myggstiftet. Kanske kan vi ha hjälp av dem. Troligast inte. Och antagligen kommer det hela sluta med att vårt hotell faktiskt har brunnit ned, men att vi ändå envist kommer att somna bland kolrester hävdandes det vara sängar och vinden rummets luftkonditionering.