Reclaim Malmö

Igår anordnades det en Reclaim the street-fest vid stadshuset i Malmö. Festen startade med att en minivan kom körandes mot oss i stilla mak, hoppandes av technomusik samt en stor skara fans omkring sig, hoppandes de med. Den grupp av människor som ditills hade samlats på föreningsgatan slöt sig glatt samman med gruppen som svärmade kring minivanen. Kändes nästan som magi. Efter en stund satte ett gäng på trummor igång en spontan slagverkskonsert och folk omkring hoppade, dansade och såg glada ut. Senare under kvällen observerade jag en uppritad hage på asfalten, samt några som hoppade med en ölburk som sten. Några andra spelade volleyboll och hade tagit en banderoll som nät. Stämnigen var förväntansfull och vänlig och inte alls dekadent och alkoholiserad som den blir ibland när en stor samling människor inte vet vad som ska hända och ölburkar rullar på gatan.

Jag och min vän Klas avancerade i ledet av människor, sporrade av att få en skymt av de sju piketbussarna som kaxigt stod och skar av triangeln från oss reclaimare. Här och var lunkade de svartklädda och maskerade människorna omkring. Reclaimarna som ville ta tillbaka gatan på ett lite annorlunda sätt än resten av folkmassan. Plötsligt gav sig fyra maskerade på ett gäng gatstenar som låg nedgrävda i marken. Här skulle det grävas upp! Själv stod jag bara paralyserad och feg och såg på. Mitt i detta klampade en 40-årig reclaimare in bland maskerna och försökte få dem att sluta. Fler blev sporrade av modet och gick emellan maskerna och gatstenarna. En moikanfriserad dansk ställde sig bredbent med händerna över bröstet ovanför stenarna. "De ska ikke få dem, idioter" sa han. Han ville liksom de flesta av oss att maskerna INTE skulle få tag i gatstenarna och kasta. Dansken visade sig vara jättetapper och försvarade freden in i det sista. Kampen mellan maskerna och oss andra fortsatte och då en av maskerna plötslig fick tag på en gatsten utropade något "STOPPA HONOM" och kutade efter för att rycka stenen ur handen på honom. Trots det här så krossades under kvällens gång, alla SEBs fönster.

Av de många människor som var på Reclaim the street i Malmö fredagen den 19 september var det få, väldigt väldigt få, som var där för att slåss. Ändå var rubriken på sydsvenskans framsida i morse "Kaos i stan i natt -avspärrningar, krossade skyltfönster, glasflaskor mot polisen". Endast en liten bild inne i tidningen på den stora majoriteten som dansade, spelade volleyboll eller hoppade hage. Varför?

Vad som var mest otroligt och inspirerande under kvällen var att se alla de tappra själar som modigt gick emellan och försökte förhindra kravaller. Försökte hindra stenar från att kastas. Försökte hindra följande dags rubrik i sydsvenskan: "Kaos i stan i natt".

Psykologi eller Indien?

Har precis tackat nej till en plats på psykologprogramet i Östersund. Känns för jävligt faktiskt. I två år har jag kämpat för att komma in där och nu tackade jag nej. Är jag dum i huvudet? Jag var ju så säker på att jag inte var antagen eller skulle bli. hade väntat ända till 2:a urvalet innan vi köpte våra flygbiljetter. Igår ringde telefonen precis när jag cyklade över kanalbron. "Är det här Marianne Berggren? Jag ringer från mittuniversitetet i Östersund" Redan då förstod jag att jag hade fått en plats. Att komma in på psykologprogramet blev inte som jag hade tänkt mig, jag trodde att jag skulle vara överlycklig och jubla av strålande glädje. Men istället är smaken i munnen fadd och tårarna envisa. Samtidigt vill jag så gärna till Indien. Vi har ju planerat allt nu, vaccinerat oss, köpt biljetter, fått våra visum etc. Jag kommer nog att älska Indien. Men det hindrar inte mina tårar från att vara bittra. Tyvärr.