Transsexualism

Var ikväll på ett otroligt fint föredrag av en kvinna vid namn Cecilia. Sam föddes som flicka men berättade vid 5 års ålder för sin mamma att han var en pojke. Titta på den otroligt öppenhjärtiga intervjun med Cecilia och Sam hos Malou von Sivers: http://www.tv4play.se/aktualitet/efter_tio?videoId=1.1351086

Könsöverskridande uttryck är något som provocerar. På nyår gick jag på min bror Arvids nyårsfest iklädd skjorta, slips och slipover och presenterade mig som Johan. En del människor på festen reagerade antingen med förvåning, skratt eller misstro. En kompis till mig tyckte det kändes så konstigt att han hade svårt att prata med mig under kvällen. För en annan kompis var det dock ingen konstig grej alls, han sa bara typ "jaha" när jag presenterade mig som Johan. All respekt till honom. När jag som Johan pratade i en grupp märkte jag att folk skrattade mer åt mina skämt. Johan är roligare och bättre på att ta plats än Marianne.

Men det är svårt, det är klart det är. Även för oss som vill överskrida eller intresserar oss för sådant, är det inte självklart. Man vill gärna könsbestämma alla man ser. Går inte det, eller om könsupplevelsen krockar med ens förutbestämma uppfattning av någon, slår ens hjärna bakut. Om jag ser en tjej med "killiga" drag och vice versa, börjar jag genast leta efter tecken på om det är en pojkig flicka eller en flickig pojke. Har personen bröst, snopp eller ansiktsbehåring?

Men även om det är svårt att utmana sin indelning av världen, så är det nödvändigt. Om vi aldrig gör det, så får vi en värld där människor som Sam inte blir accepterade. Och det vill inte jag. Det vill inte jag!

Klippning 150 kronor

Idag bestämde jag mig: today is the day. Jag ska klippa av min slitna kalufs som liknar en ponnyman mer och mer för varje dag. Jag kom ihåg att det fanns en liten frisersalong nere vid Jesusparken och drog dit. När jag kommer in står det en snubbe och klipper en skrikande 2 1/2 åring som mamma och pappa får hålla i så att inte rakapparaten ska kapa näsan av pojken. Jag sätter mig bredvid snubbe nr 2 som bjuder mig på starkt kaffe. Han är tydligen också frisör och jag frågar varför inte han kan klippa mig. "Jag klipper inte kvinnor" svarar han. "Jaha, kan du inte klippa kvinnor?" "Jo, jag gjorde det innan men han (pekar på snubbe nr 1) är mycket bättre på det." Jaha ja.
Ungen blir färdigklippt och skriket slutar. När den vingklippta pojken med sin tuffa frisyr storögt vinkar åt mig och jag vinkar tillbaka, säger pappan glatt "Nu ser han ut som en pojke".

Efter att ha hittat en snygg frilla i en av de så hoppingivande frisyrböckerna sätter jag mig i stolen och pekar på frisyren "Så här vill jag ha det där bak men här fram kan du ta mest topparna". Snubbe nr 1 upprepar vad jag sagt och jag blir plötsligt orolig över att jag precis beskrivit två frisyrer som inte är förenliga. "Men alltså det är viktigt att det passar ihop där fram och där bak". Snubbe 1 nickar. Han har förstått.

Halvvägs in i klippningen frågar jag min frisör om håret är väldigt slitet och han svarar "klockan är snart sju". Hos en annan person skulle detta fått varningsklockor att börja ringa i huvudet och tankar i stil med "förstod han egentligen vad jag menade när jag beskrev min frisyr innan?", skulle plötsligt känns relevanta. Men jag, jag upprepar bara min fråga. Lugn som en ko. Jag misstror inte min frisör. Inte ens när jag på andra sidan spegeln plötsligt hör snubbe nr 2 säga till killen han precis ska börja klippa: "Jag tycker det bästa vore att klippa av alltihop". Inte ens då reser jag mig upp och springer mot dörren.

Och hur blev då resultatet av klippningen?

Jag är nöjd, jag ser ut som svampen i Super Mario Cart!