Psykologi eller Indien?

Har precis tackat nej till en plats på psykologprogramet i Östersund. Känns för jävligt faktiskt. I två år har jag kämpat för att komma in där och nu tackade jag nej. Är jag dum i huvudet? Jag var ju så säker på att jag inte var antagen eller skulle bli. hade väntat ända till 2:a urvalet innan vi köpte våra flygbiljetter. Igår ringde telefonen precis när jag cyklade över kanalbron. "Är det här Marianne Berggren? Jag ringer från mittuniversitetet i Östersund" Redan då förstod jag att jag hade fått en plats. Att komma in på psykologprogramet blev inte som jag hade tänkt mig, jag trodde att jag skulle vara överlycklig och jubla av strålande glädje. Men istället är smaken i munnen fadd och tårarna envisa. Samtidigt vill jag så gärna till Indien. Vi har ju planerat allt nu, vaccinerat oss, köpt biljetter, fått våra visum etc. Jag kommer nog att älska Indien. Men det hindrar inte mina tårar från att vara bittra. Tyvärr.