Facebook

Jag har aldrig varit en socialaforum-person. I 8:an när mina Ystadvänner började med Skunk så gjorde även jag ett tappert försök att skapa mig ett konto. Förgäves, då jag aldrig kunde förstå glansen med detta nya sätt att kommunicera. Därpå följde Helgon och Lunarstorm. Mina klasskompisar och jag satt varje datalektion under gymnasiet och surfade, till vår lärare Albertos stora förtret. Så fort han fick syn på att vi surfade skyndade han över till oss och skakade på sitt stora huvud "oj, oj, oj" klagade han bekymrat. Sedan fick han oss att fortsätta med övningsuppgifterna. Fem minuter senare var vi ute på nätet igen och proceduren upprepade sig. (Om Alberto någon gång skulle blivit lite arg på oss, skulle jag kanske inte vara en sån sopa på datorer idag). Men inte ens under dessa datalektioner när alla satt och utbytte foton, kommentarer etc med varandra, så förstod jag varför det var så roligt att chatta med någon som satt precis bredvid en.

För ett år sedan skaffade jag Facebook. Från början var det för att kunna leta upp gamla klasskompisar och tjuvkolla på hur lyckade deras liv blivit. Men ju fler som addade mig, desto mer började jag förlita mig på denna ansiktsbok för att ta kontakt -även med mina nära vänner. Jag behövde inte längre ta någons telefonnummer för bara de fanns på Facebook så ordnade det ju sig. Och det finns en sanning i att jag aldrig skulle ha tagit upp kontakten med vissa människor, om det inte varit för att meddelanden på FB är så mycket mindre läskigt än ett telefonsamtal. Men jag blir också så trött. Trött när jag inser att jag surfat runt i två timmar och tittat på foton av kompisars vänners middagar, utan att fråga mig vad gör jag här? Jag blir trött av att känna att Facebook är som en kompis som jag måste ha kontakt med för att bli inbjuden på fester, teaterföreställningar, forum m.m. För annars blir jag väl utanför? Och kanske kommer ingen på att de faktiskt har mitt telefonnummer också.

När jag var på filmfestivalen i Göteborg i våras stötte jag ihop med en gammal vän från gymnasietiden. Vi hade inte träffats på 6 år och tyckte både det var riktigt kul att stöta ihop och catcha up. Vi umgicks en hel eftermiddag och pratade minnen och nutid om vartannat- vi hade jättetrevligt. När jag kom hem till Malmö igen så addade vi inte varandra på FB, och det har vi fortfarande inte gjort. Min farhåga var att vi skulle adda varandra och att that would be it; min farhåga var att vi inte skulle bry oss om att skriva små meddelanden till varandra eller kommentera varandras foton. Inte för att vi inte hade en trevlig eftermiddag i Göteborg, nej. Utan för att de andra 135 vännerna också låg och pockade på ens uppmärksamhet.

Att inte ha någon kontakt när man bara har varandras telefonnummer är en sak; att ringa kräver som sagt mycket mer. Men att inte ens ha kontakt när man så lätt kan skicka ett meddelande över Facebook, känns för sorgligt. I så fall föredrar jag att låta det förflutna få vara kvar som det var. Utan att försöka återskapa det som varit och som aldrig kommer att bli detsamma igen.

Sjukdom..

Säg inte att jag håller på att bli sjuk igen. Jag blir galen på detta. Och ändå är jag bara 25 år. Tänk hur det känns att vara 90. Då måste ju sjukdomen vara så mycket mer närvarande än vad den är för unga människor. Jag menar, då ligger man ju på kanten till döden och döden föregås av insjuknande (ifall man inte dör knall och fall så klart). Jag fick ont i huvudet under dagen och nu känner jag någon konstig smärta i magen. Och nej, jag är inte gravid.

Har vid sidan av hindi blivit riktigt sugen på att lära mig arabiska. Malmö måste ju vara det bästa stället att lära sig detta språk, vid sidan om mellanöstern. Och tänk vad användbart det kommer att bli i framtiden. Åh vad jag älskar denna stad, detta lilla Irak.