Den heliga staden

Agra var inte så hemskt som alla hade sagt till oss innan vi kom dit. Vi hade ett par ganska lugna dagar där och hann med att ta en titt på Taj Mahal både vid solens upp, och nedgång innan jag blev sjuk. Jag vet inte om det var något jag ätit, men min kropp hade iallafall bestämt sig för att det skulle bort. Dagen efter låg jag i feberångor från och till hela dan. Elin var snäll och tog hand om all tågkrångel-bokning till Varanasi. Som tur var blev jag bättre väldigt snabbt och i fredags kväll kunde vi hoppa på vårt skumpiga natttåg.

Tåget skulle, enligt resebyrå-killen, vara framme kl. 10.00 på förmiddagen. Omräknat i “indisk tid” samt lite förseningar, anlände vi slutligen vid två-tiden till Varanasis tågstation.

Varanasi kallas för den heliga staden. Hinduerna tror att om ens kropp kremeras i Varanasi så blir man fri från återfödelsens hjul. Kremeringen sker öppet vid floden Ganges och efter bränningen hamnar askan i floden.

Jag och Elin blev av vårt hotell arrangerade för en tur med båt på Ganges, eller Ganga som Indierna säger. Vi åkte runt i cirka en halvtimme tillsammans med ett hav av båtar fyllt av fotograferande turister.

Varje dag går människor ner till Ganges för ett dop. Den anses rena karman att bada i Ganges. Tyvärr är floden i Varanasi så förorenad att vattnet är septiskt. Prover av floden har visat att vattnet innehåller 1,5 miljoner faecal coliform bakterier per 100 mL vatten. Vatten som anses säkert att bada i ska innehålla mindre än 500!

Jag och Elin var igår och besökte några tempel. I ett av dem, apornas tempel, mottog jag en liten bägare med vatten i handen. Jag gjorde som jag sett en kvinna före mig göra, jag drack upp det. Efteråt fick jag höra att en del av vattnet kom från Ganges! Jag blev lite bestört och berättade för vår guide att jag hade druckit upp vattnet. Han sa att det inte var någon fara, att de ibland brukade dricka hela glas av Gangavatten! “But maybe you will have problems of it because you don’t believe in it”.

Hitills mår jag bra.

Husarrest och kastsystem

Vi stannade 11 dagar hos familjen dongola i Srinagar innan vi for vidare. Under dessa 11 dagar hann vi med bergsvandring, tedrickande, hemlängtan, husarrest och vattenpiperökande. Husarresten var en företeelse påtvingad av den indiska regeringen med syfte att förhindra människor att demonstrera. Vet inte vad demonstrationen, som de inte ville att folk skulle gå på, handlade om. Men en gissning är att den handlade om Kashmirs självständighet från Indien. Regeringen ville inte att folk skulle demonstrera eftersom de var rädda för de oroligheter som skulle kunna uppstå i samband med en manifestation. Demokratiskt.

Under denna husarrest, som varade i två dagar, spenderade vi mycket tid med familjen. Jag tror det var under husarresten som vi blev introducerade i Hubbelibubbeli, den kashmiriska vattenpipan. Varje kväll satt föräldrarna i familjen och rökte och det var inte ovanligt att se mamman sitta med vattenpipan redan på morgonen. När vi väl hade prövat vattenpipan blev det under de sista dagarna lite av en tradition att ta fram den på kvällen tillsammans med delar av familjen. Två vänliga tyskar bodde i båten bredvid våran och vi åt ofta tillsammans med dem. Men efter middagen, när familjen sade godnatt och hejdå till tyskarna, så blev jag och elin invisade i det lilla mysiga, boxliknande utrymmet som kallades köket. Därefter togs vattenpipan fram och vi avslutade kvällen med gäspningar och bubblande halsbloss.

allt eftersom dagarna gick ändrades alltså vår attityd till familjen. Det som till en början hade kännts som ett kvävande omhändertagande om oss, övergick ganska snabbt till att kännas som en storhjärtad gästfrihet som jag kommer att sakna mycket, mycket. Familjen sa flera gånger de sista dagarna att de skulle sakna oss när vi åkte. Jag svarade uppriktigt att det skulle jag med. Eftersom de kände till att jag skulle stanna lite längre i Indien så bad de mig att komma tillbaka till Kashmir innan mitt flyg gick hem till Sverige. Jag hoppas jag kan göra det, isåfall i november. Då hoppas jag också att snön inte fallit för hårt över de himalayanska vägarna. Och att det ska vara möjligt att ta sig fram till det då antagligen snötäckta Srinagar.

Nu är vi i Dharamsala. Dalai lamas stad. Här går det runt munkar och nunnor i roda och gula lakan på gatorna. I varje restaurang sitter de och de påminner inte alls om den bild jag har av klostermänniskor. I min värld sitter klostermänniskor inte på cafe. I min värld går inte klostermänniskor runt i klosterkläderna med en mobil i handen spelandes en mp3a på hög volym. I min värld är inte Dalai lama en riktig människa utan mer ett väsen. Men vi är inte i min värld nu.

På vårt hotell jobbar Vipin. Vipin är ansvarig för gästerna och var den som rekryterade oss till sitt hotell från gatan. En av de först sakerna som Vipin gjorde naaar vi pratade var att visa sin taturing pa armen. Det stod Vipin Bhatti. Han sa: "Vipin is my name and Bhatti is my kast". Jag tror Vipin har känslan av underläge flytande i sitt blod. När han ber oss att vänta en minut så är detta åtföljt av den urskuldrande blicken och "sorry, sorry". När vi säger att det är okej så verkar han inte tro oss utan står kvar och upprepar "one minut, sorry" flera gånger. När han slutligen vänder sig för att gå iväg på sitt en-minuts-ärende, tror jag aldrig han är riktigt övertygad om att det är okej för oss att vänta.
Han bjöd oss på middag på en restaurang i förgår kväll. Restaurangen hade bara två bord och hade antagligen aldrig besökts av en turist tidigare. När vi fick maten lät Vipin oss på intet sätt äta i fred. Han hjälpte oss, innan vi hunnit göra något åt det, med att kleta ut smöret på chapattin. Och Dalen (en slags linsroora) som medföljde riset i en liten bytta vid sidan av, slängde han på över vårt ris utan krusiduller. När vi sa att maten var god vägrade han att tro oss.

Dagen efter stötte vi på honom i korridoren til hotellet. När vi berättade om våra planer för kvällen och han förstod att vi skulle äta middag med en annan vän, blev han nog både besviken och arg. Han böjde ned huvudet och det tidigare så övertygande "You are my guest, guest is my good and good is first" lät plötsligt inte alls så övertygande som innan. Sedan svängde han runt och gick in på ett av rummen utan ett ord. Idag när vi mötte honom verkade han dock förlåtit oss.

Vi har genom Vipin fått en liten inblick i Kastsystemets fasa. Kastsystemet är inte längre ett formellt regelverk men inom vissa människor lever det forfarande vidare så starkt. Jag tror att Vipin var så van vid att se sig själv som underlägsen att det var omöjligt för oss att komma på samma nivå som honom. Därför var det också omöjligt att bli hans vän. När vi gjorde en ansats till att höja honom i status (genom att tacka så hemskt mycket för maten och säga att den var väldigt god) så vägrade han godta statushöjningen och valde att inte tro på att vi hade tyckt om maten. Genom detta blev relationen till honom väldigt svår och onaturlig.

Imorrn åker vi vidare till Agra och tyvärr kommer nog Vipin att sakna oss mer än vi kommer att sakna honom.

Framme i Indien!

Resan till Indien och alla komplikationer som vi råkade ut för vid ankomsten var mer än jag hade räknat med innan vi gav oss av. Efter 24 timmars flygande, inräknat en del väntetid vid flygplatserna, var vi framme i älskade Indien. När planet gick in för landning på New Delhi Airport, var det svårt att första att det var på riktigt. Att vi äntligen var i Indien. Indien är ett sånt land tycker jag, som känns som att det inte riktigt existerar i samma värld som jag lever. Men nu var vi alltså här och inom några minuter skulle vi få känna äkta indisk mark under våra fötter. Vad som hände när vi väl kom in i Delhi var mindre roligt.

I Indien pågar nu under nio dagar, en festival som bland annat gör att bussarna ut från Delhi är fullbokade. Två dagar tidigare hade tydligen även två bomber detonerat i Delhi och detta gjorde, enligt den rundlagde turistguiden som hjälpte oss, att många människor (turisterna antar jag)ville lämna Delhi snabbt. Hur som haver så gjorde detta att vårat förbokade Hare krishna Guesthouse inte kunde ta emot oss eftersom deras gäster inte kunde lämna stan och därmed var tvugna att bo kvar hos dem. När sedan alla andra hotell ocksa visade sig vara fullbokade försökte vi kolla upp olika möjligheterna att ta oss ur Delhi. Det alternativet som slutligen verkade vara det bästa vara att flyga till Srinagar i delstaten Jammu & Kashmir. De två saker vi sagt innan vi reste, att inte ta några dyra inrikesflyg samt att undvika det beryktade Kashmir, kändes nu inte lika angelägna. Vi var nämligen trötta som två spädbarn som inte fått sova ordentligt och dessutom snurriga i skallen av all trafik och tutande. Så vi sa ja och en biltur senare befann vi oss återigen på flygplatsen. Tredje flyget inom loppet av ett dygn.

Nu bor vi på ett så kallat boathouse i Dal lake, 20 km utanfor Srinagarcentrum. Familjen som äger båthuset hade inget rum första natten så vi fick sova hemma hos dem i deras träihopbyggda radhus-liknande skjulhus. De är gästvänliga av bara tusan och vi går nästan inte ett steg utan att de är med oss. Familjen tycker det är viktigt att ta hand om oss eftersom vi är deras gäster. Att vi bor på en sjö gör att vi är beroende av familjen för att ta oss någonstans. Men familjen är uppoffrande och vänliga och skulle nog paddla oss till Indiska ocenanen i sin kanotliknande träeka, om vi bad dem.

Jag och min resekamrat Elin önskar oss tid att få lära känna staden och omgivningarna lite på egen hand under de åtta dagarna som vi planerat att stanna. Men familjen har andra planer. De är jättesnälla och vill visa foton och ta oss med på treaking i Himalaya. De säger att när vi kommer hem i eftermiddag så ska vi göra upp planer. Don't worry, vi ska planera allt säger de och jag ler tyst inom mig själv åt det lite komiska i situationen. Deras vänlighet som vi inte kan tacka nej till. Kanske tänker de att vi vill hinna uppleva så mycket som möjligt när vi är här.Och de vill inte att vi ska oroa oss: "Dont worry, be happy!" Vi sa till dem att vi gärna vill göra en del saker spontant och oplanerat, kanske bara gå runt i stan. Da svarade Ajub, den vuxna sonen i familjen: "Dont worry, you will have one day that you can do whatever you want!"

Men samtidigt som jag önskar mer tid för oss själva är jag tacksam över det vi är med om. Tacksam över att på nära håll få se hur familjen lever, få paddla i dal lake-sjön och bli bjuden på Kashmiritee stup i kvarten. I Sverige sa jag att jag gärna ville lära känna lokalbefolkning när jag kom till Indien.
Darför ska jag sluta klaga nu.