Framme i Indien!

Resan till Indien och alla komplikationer som vi råkade ut för vid ankomsten var mer än jag hade räknat med innan vi gav oss av. Efter 24 timmars flygande, inräknat en del väntetid vid flygplatserna, var vi framme i älskade Indien. När planet gick in för landning på New Delhi Airport, var det svårt att första att det var på riktigt. Att vi äntligen var i Indien. Indien är ett sånt land tycker jag, som känns som att det inte riktigt existerar i samma värld som jag lever. Men nu var vi alltså här och inom några minuter skulle vi få känna äkta indisk mark under våra fötter. Vad som hände när vi väl kom in i Delhi var mindre roligt.

I Indien pågar nu under nio dagar, en festival som bland annat gör att bussarna ut från Delhi är fullbokade. Två dagar tidigare hade tydligen även två bomber detonerat i Delhi och detta gjorde, enligt den rundlagde turistguiden som hjälpte oss, att många människor (turisterna antar jag)ville lämna Delhi snabbt. Hur som haver så gjorde detta att vårat förbokade Hare krishna Guesthouse inte kunde ta emot oss eftersom deras gäster inte kunde lämna stan och därmed var tvugna att bo kvar hos dem. När sedan alla andra hotell ocksa visade sig vara fullbokade försökte vi kolla upp olika möjligheterna att ta oss ur Delhi. Det alternativet som slutligen verkade vara det bästa vara att flyga till Srinagar i delstaten Jammu & Kashmir. De två saker vi sagt innan vi reste, att inte ta några dyra inrikesflyg samt att undvika det beryktade Kashmir, kändes nu inte lika angelägna. Vi var nämligen trötta som två spädbarn som inte fått sova ordentligt och dessutom snurriga i skallen av all trafik och tutande. Så vi sa ja och en biltur senare befann vi oss återigen på flygplatsen. Tredje flyget inom loppet av ett dygn.

Nu bor vi på ett så kallat boathouse i Dal lake, 20 km utanfor Srinagarcentrum. Familjen som äger båthuset hade inget rum första natten så vi fick sova hemma hos dem i deras träihopbyggda radhus-liknande skjulhus. De är gästvänliga av bara tusan och vi går nästan inte ett steg utan att de är med oss. Familjen tycker det är viktigt att ta hand om oss eftersom vi är deras gäster. Att vi bor på en sjö gör att vi är beroende av familjen för att ta oss någonstans. Men familjen är uppoffrande och vänliga och skulle nog paddla oss till Indiska ocenanen i sin kanotliknande träeka, om vi bad dem.

Jag och min resekamrat Elin önskar oss tid att få lära känna staden och omgivningarna lite på egen hand under de åtta dagarna som vi planerat att stanna. Men familjen har andra planer. De är jättesnälla och vill visa foton och ta oss med på treaking i Himalaya. De säger att när vi kommer hem i eftermiddag så ska vi göra upp planer. Don't worry, vi ska planera allt säger de och jag ler tyst inom mig själv åt det lite komiska i situationen. Deras vänlighet som vi inte kan tacka nej till. Kanske tänker de att vi vill hinna uppleva så mycket som möjligt när vi är här.Och de vill inte att vi ska oroa oss: "Dont worry, be happy!" Vi sa till dem att vi gärna vill göra en del saker spontant och oplanerat, kanske bara gå runt i stan. Da svarade Ajub, den vuxna sonen i familjen: "Dont worry, you will have one day that you can do whatever you want!"

Men samtidigt som jag önskar mer tid för oss själva är jag tacksam över det vi är med om. Tacksam över att på nära håll få se hur familjen lever, få paddla i dal lake-sjön och bli bjuden på Kashmiritee stup i kvarten. I Sverige sa jag att jag gärna ville lära känna lokalbefolkning när jag kom till Indien.
Darför ska jag sluta klaga nu.