Transsexualism

Var ikväll på ett otroligt fint föredrag av en kvinna vid namn Cecilia. Sam föddes som flicka men berättade vid 5 års ålder för sin mamma att han var en pojke. Titta på den otroligt öppenhjärtiga intervjun med Cecilia och Sam hos Malou von Sivers: http://www.tv4play.se/aktualitet/efter_tio?videoId=1.1351086

Könsöverskridande uttryck är något som provocerar. På nyår gick jag på min bror Arvids nyårsfest iklädd skjorta, slips och slipover och presenterade mig som Johan. En del människor på festen reagerade antingen med förvåning, skratt eller misstro. En kompis till mig tyckte det kändes så konstigt att han hade svårt att prata med mig under kvällen. För en annan kompis var det dock ingen konstig grej alls, han sa bara typ "jaha" när jag presenterade mig som Johan. All respekt till honom. När jag som Johan pratade i en grupp märkte jag att folk skrattade mer åt mina skämt. Johan är roligare och bättre på att ta plats än Marianne.

Men det är svårt, det är klart det är. Även för oss som vill överskrida eller intresserar oss för sådant, är det inte självklart. Man vill gärna könsbestämma alla man ser. Går inte det, eller om könsupplevelsen krockar med ens förutbestämma uppfattning av någon, slår ens hjärna bakut. Om jag ser en tjej med "killiga" drag och vice versa, börjar jag genast leta efter tecken på om det är en pojkig flicka eller en flickig pojke. Har personen bröst, snopp eller ansiktsbehåring?

Men även om det är svårt att utmana sin indelning av världen, så är det nödvändigt. Om vi aldrig gör det, så får vi en värld där människor som Sam inte blir accepterade. Och det vill inte jag. Det vill inte jag!

Klippning 150 kronor

Idag bestämde jag mig: today is the day. Jag ska klippa av min slitna kalufs som liknar en ponnyman mer och mer för varje dag. Jag kom ihåg att det fanns en liten frisersalong nere vid Jesusparken och drog dit. När jag kommer in står det en snubbe och klipper en skrikande 2 1/2 åring som mamma och pappa får hålla i så att inte rakapparaten ska kapa näsan av pojken. Jag sätter mig bredvid snubbe nr 2 som bjuder mig på starkt kaffe. Han är tydligen också frisör och jag frågar varför inte han kan klippa mig. "Jag klipper inte kvinnor" svarar han. "Jaha, kan du inte klippa kvinnor?" "Jo, jag gjorde det innan men han (pekar på snubbe nr 1) är mycket bättre på det." Jaha ja.
Ungen blir färdigklippt och skriket slutar. När den vingklippta pojken med sin tuffa frisyr storögt vinkar åt mig och jag vinkar tillbaka, säger pappan glatt "Nu ser han ut som en pojke".

Efter att ha hittat en snygg frilla i en av de så hoppingivande frisyrböckerna sätter jag mig i stolen och pekar på frisyren "Så här vill jag ha det där bak men här fram kan du ta mest topparna". Snubbe nr 1 upprepar vad jag sagt och jag blir plötsligt orolig över att jag precis beskrivit två frisyrer som inte är förenliga. "Men alltså det är viktigt att det passar ihop där fram och där bak". Snubbe 1 nickar. Han har förstått.

Halvvägs in i klippningen frågar jag min frisör om håret är väldigt slitet och han svarar "klockan är snart sju". Hos en annan person skulle detta fått varningsklockor att börja ringa i huvudet och tankar i stil med "förstod han egentligen vad jag menade när jag beskrev min frisyr innan?", skulle plötsligt känns relevanta. Men jag, jag upprepar bara min fråga. Lugn som en ko. Jag misstror inte min frisör. Inte ens när jag på andra sidan spegeln plötsligt hör snubbe nr 2 säga till killen han precis ska börja klippa: "Jag tycker det bästa vore att klippa av alltihop". Inte ens då reser jag mig upp och springer mot dörren.

Och hur blev då resultatet av klippningen?

Jag är nöjd, jag ser ut som svampen i Super Mario Cart!

Farmor

I mellandagarna kom farmor ner från Stockholm för att hälsa på oss. Hon är 94 år, har käpp och använder brunkräm. En av Skånedagarna skulle hon åka och hälsa på en gammal släkting på Ön i Limhamn. Efter en del morgondonande och fixande kom hon vid 11-tiden ut till köket och meddelade förskräckt far att hon hade förväxlat medicinerna. Istället för det vanliga blodtryckssänkande pillret hade hon råkat slänga i sig en sömntablett! Ve och fasa, i med kaffe i tanten! Allt slutade dock lyckligt; farmor somnade inte under besöket hos väninnan utan höll sig vaken hela dan. Senare visade hon mig burken med sömnpillrena. "Dessa betalar de 50:-/st för på Sergelstorg, så en sån här burk skulle man kunna få 5000:- för" ... Hur kan hon veta det? Vet alla farmor's sånt?? Hur som helst är hon en cool tant.

Snö=pulkaåk

På vägen hem från jobbet ringde jag Jerry. Frågade om han ville med och åka pulka i backarna vid pildammsparken. Det ville han. Väl hemma däckade jag i sängen och låg med snooze och yrade i två timmar. Pratade med Jerry. bestämde att hoppa över pulkaåkandet idag. Eftersom jag inte heller fann varken tefat eller rund-pulkorna i källaren så var det nog bäst. Nästa vecka hoppas vi på, nästa vecka..

Jag ska nu istället gotta ned mig framför True blood med 300 gram av Haribos gelatinblandning. Säsong 2 avsnitt 6. Mmmm..

Facebook

Jag har aldrig varit en socialaforum-person. I 8:an när mina Ystadvänner började med Skunk så gjorde även jag ett tappert försök att skapa mig ett konto. Förgäves, då jag aldrig kunde förstå glansen med detta nya sätt att kommunicera. Därpå följde Helgon och Lunarstorm. Mina klasskompisar och jag satt varje datalektion under gymnasiet och surfade, till vår lärare Albertos stora förtret. Så fort han fick syn på att vi surfade skyndade han över till oss och skakade på sitt stora huvud "oj, oj, oj" klagade han bekymrat. Sedan fick han oss att fortsätta med övningsuppgifterna. Fem minuter senare var vi ute på nätet igen och proceduren upprepade sig. (Om Alberto någon gång skulle blivit lite arg på oss, skulle jag kanske inte vara en sån sopa på datorer idag). Men inte ens under dessa datalektioner när alla satt och utbytte foton, kommentarer etc med varandra, så förstod jag varför det var så roligt att chatta med någon som satt precis bredvid en.

För ett år sedan skaffade jag Facebook. Från början var det för att kunna leta upp gamla klasskompisar och tjuvkolla på hur lyckade deras liv blivit. Men ju fler som addade mig, desto mer började jag förlita mig på denna ansiktsbok för att ta kontakt -även med mina nära vänner. Jag behövde inte längre ta någons telefonnummer för bara de fanns på Facebook så ordnade det ju sig. Och det finns en sanning i att jag aldrig skulle ha tagit upp kontakten med vissa människor, om det inte varit för att meddelanden på FB är så mycket mindre läskigt än ett telefonsamtal. Men jag blir också så trött. Trött när jag inser att jag surfat runt i två timmar och tittat på foton av kompisars vänners middagar, utan att fråga mig vad gör jag här? Jag blir trött av att känna att Facebook är som en kompis som jag måste ha kontakt med för att bli inbjuden på fester, teaterföreställningar, forum m.m. För annars blir jag väl utanför? Och kanske kommer ingen på att de faktiskt har mitt telefonnummer också.

När jag var på filmfestivalen i Göteborg i våras stötte jag ihop med en gammal vän från gymnasietiden. Vi hade inte träffats på 6 år och tyckte både det var riktigt kul att stöta ihop och catcha up. Vi umgicks en hel eftermiddag och pratade minnen och nutid om vartannat- vi hade jättetrevligt. När jag kom hem till Malmö igen så addade vi inte varandra på FB, och det har vi fortfarande inte gjort. Min farhåga var att vi skulle adda varandra och att that would be it; min farhåga var att vi inte skulle bry oss om att skriva små meddelanden till varandra eller kommentera varandras foton. Inte för att vi inte hade en trevlig eftermiddag i Göteborg, nej. Utan för att de andra 135 vännerna också låg och pockade på ens uppmärksamhet.

Att inte ha någon kontakt när man bara har varandras telefonnummer är en sak; att ringa kräver som sagt mycket mer. Men att inte ens ha kontakt när man så lätt kan skicka ett meddelande över Facebook, känns för sorgligt. I så fall föredrar jag att låta det förflutna få vara kvar som det var. Utan att försöka återskapa det som varit och som aldrig kommer att bli detsamma igen.

Sjukdom..

Säg inte att jag håller på att bli sjuk igen. Jag blir galen på detta. Och ändå är jag bara 25 år. Tänk hur det känns att vara 90. Då måste ju sjukdomen vara så mycket mer närvarande än vad den är för unga människor. Jag menar, då ligger man ju på kanten till döden och döden föregås av insjuknande (ifall man inte dör knall och fall så klart). Jag fick ont i huvudet under dagen och nu känner jag någon konstig smärta i magen. Och nej, jag är inte gravid.

Har vid sidan av hindi blivit riktigt sugen på att lära mig arabiska. Malmö måste ju vara det bästa stället att lära sig detta språk, vid sidan om mellanöstern. Och tänk vad användbart det kommer att bli i framtiden. Åh vad jag älskar denna stad, detta lilla Irak.

Pudelns hjärna

Idag hade vi uppspel med teatergruppen Pudelns hjärna på kulturkvarteret under Malmöfestivalen. Jag har nog sällan tidigare varit så nervös innan ett uppspel, men när klockan var tio i fyra och publiken började strömma in, då satte teaternerverna in. In strömmade nämligen inte bara våra kompisar, syskon och föräldrar ( folk som vi tvingat dit) utan även människor som vi inte kände. Det blev så fullt i scen 1 på MAF att folk knappt fick plats. 70 pers räknade vi till. Dubbelt så många som någonsin.

Historien vi improviserade ihop kom att handla om högerextremism, invandrarproblematik, pedofili, tågfanatiker och mycket mer. Det blev så många olika trådar att jag var rädd att vi inte skulle kunna väva ihop allt på slutet. Men det gjorde vi. Och jag är så lycklig över det. Har aldrig gått så här bra innan på något av våra uppspel.

Vår improgrupp Pudelns hjärna sammanstrålade för första gången för 1 1/2 år sedan då vi alla anmälde oss till en kurs i improteater på Malmö amatörteater forum. Vi har under de här åren gjort några uppspel med hjälp av vår lärare Markus Johansson. Idag var dock första gången som vi liksom stod lite på egna ben, vi arrangerade nämligen dagens uppspel helt på egen hand. Tänk att det kunde gå så bra ändå..

Jag känner mig så glad och ska sova nu. Glad att vi går uppåt inte nedåt. Framåt och inte tillbaka.

Godnatt